Bror Hjorth – konst och liv

I korthet

Bror Hjorth tillsammans med storebror Gösta och föräldrarna i Dalboda utanför Uppsala.

Bror Hjorth tillsammans med storebror Gösta och föräldrarna i Dalboda utanför Uppsala.

Bror Hjorth föddes 1894. Han växte upp på landet, i Dalboda, tre mil norr om Uppsala. Pappa Emil Johanzon (1859–1945) var skogvaktare och mamma Lotten (Charlotta) Johansdotter (1865–1938) tog hand om gården och ett litet postkontor. I närheten bodde målarmästaren Elis Pettersson (okänt årtal), som uppmuntrade Brors första konstnärliga försök och försåg honom med färg och penslar. Emils och Lottens två barn fick efternamnet Hjorth, ett namn som tidigare funnits i släkten. Liksom sin storebror Gösta (1890–1929) tog Bror studenten vid Enskilda läroverket i Uppsala. Under studietiden gjorde han en del illustrationer till skoltidningen, vanligen karikatyrer av lärare och elever. En inspiratör var Albert Engström (1869–1940), vars frisyr med tvärklippt lugg han senare anammade.

Sin första formella konstnärliga skolning fick Bror Hjorth i Stockholm 1914. Där mötte han den samtida moderna konsten och en tidigare okänd värld öppnade sig för honom. Snart insjuknade han dock i tuberkulos och under fyra års tid vistades han omväxlande på sanatorier i Jämtland, sjukhus i Uppsala och i föräldrahemmet. Hans trumhinnor spräcktes vilket ledde till att han fick en livslång hörselnedsättning. Först på 1950-talet, när han skaffat hörapparat, kunde han uppfatta fågelsång igen. Tuberkulos kunde ännu inte botas och Bror fick därför ständigt vakta sin hälsa. Den vitala livskraft och livskänsla som Brors konst förmedlar kan ses mot bakgrund av sjukdomstiden och erfarenheten av att vara nära döden.

Trots sin nedsatta hörsel började Bror Hjorth intressera sig för musik. Han fick ärva sin farfars fiol och lärde sig snart spela några enklare stycken, polskor och valser. Till en början spelade han med en pinne mellan tänderna och placerade den mot fiollådan för att höra tonerna bättre. Även om han också lyssnade på jazz och klassisk musik så var det folkmusiken som låg honom varmast om hjärtat. Han hade några spelmän i släkten och lärde känna många fler under sitt liv. Under 1940- och 50-talen arbetade han aktivt för att höja folkmusikens och särskilt den enskilde spelmannens status. Högst av alla spelmän höll han Hjort Anders Olsson (1865–1952). Han blev en ofta avbildad nära vän och var dessutom fiollärare till Brors son Ole. Bror såg musiken som alla konstarters moder.

Under sjukdomstiden väcktes också Bror Hjorths intresse för litteratur och han läste mycket genom hela livet. I hans bokhyllor blandas konstböcker med filosofiböcker, romaner och biografier. Filosofiprofessor Ingemar Hedenius (1908–1982) och författaren Stina Aronson (1892–1956) var nära vänner som han gärna diskuterade litteratur med. Han umgicks också med flera andra av tidens främsta författare: Artur Lundkvist (1906–1991), Moa och Harry Martinson (1890–1964 resp. 1904–1978) och Ivar Lo-Johansson (1901–1990).

Bror Hjorth i sin ateljé på Villa Brune i Paris i början av 1920-talet.

Bror Hjorth i sin ateljé på Villa Brune i Paris i början av 1920-talet. De flesta konstverken finns kvar och en handfull kan ses i Bror Hjorths Hus.

En dag kände jag att jag funnit något mycket viktigt i konsten, kanske det allra viktigaste. Det var en dag av uppenbarelse. Det var som att komma från mörker till ljus. Det var när volymens hemlighet, tredje dimensionens hemlighet gick upp för mig. Då såg allt annorlunda ut helt plötsligt, människor och djur och hus och allt i naturen. Det blev en klumpig tung verklighet, allt fick tjocklek och djup.

Med volym menade Bror Hjorth inte enbart mätbara egenskaper, som höjd, bredd och djup. Även när det gällde måleri talade han om volym. Samtidigt framhöll han vikten av att bevara måleriets inneboende tvådimensionalitet. Han kunde aldrig, eller ville inte, riktigt förklara vad han menade med volym, men klart står att begreppet för honom också innefattade rörelse och liv.

Bror Hjorths motto blev ”att göra ett minnesmärke över livet”. Livet kan inte fångas eller skapas i konsten, menade han, men det kan återskapas. Ett bra konstverk har förmågan att påminna om livets under. Bror tog alltid naturen, det han kunde se och ta på, som utgångspunkt i sitt arbete.

Bror Hjorth tog starka intryck av Bourdelle och på Louvren inspirerades han av egyptisk och assyrisk skulptur- och reliefkonst och äldre målare som Eugène Delacroix (1798–1863) och Nicolas Poussin (1594–1665). Av det samtida konstlivet och den moderna konsten var det främst kubismen och Paul Gauguins (1848–1903) målningar som fångade hans intresse. Men det går också att hitta influenser från skulptörer som Ossip Zadkine (1890–1967) och Auguste Rodin (1840–1917). I sitt eget skapande blandade han dessa intryck med egna erfarenheter och minnen från uppväxten. Han kallade sig själv för primitivist, och i både sin konst och livshållning betonade han sanning, äkthet och ursprung. Men någon särskild vurm för det förgångna hade han inte. Han framhöll att en modern konstnären lär av historien, men går i takt med sin samtid.

Bild på Bror Hjorth tillsammans med första hustrun Tove och sonen Ole.

Bror Hjorth tillsammans med första hustrun Tove och sonen Ole.

Under 1920- och 30-talen såg Bror Hjorth sig själv framför allt som skulptör. Måleriet var till en början mer ett privat tidsfördriv, men med tiden blev han lika mycket målare som skulptör och dessutom en mästerlig tecknare. Skulpturerna fick ibland färg och till många målningar skar han individuella ramar. Relieferna kan sägas vara länken mellan de båda uttrycksformerna. Med eftertryck framhöll han det medvetna formarbetet i sitt skapande, men detta arbete skulle helst inte synas. Skulptur skulle byggas upp genom att rytmiskt sätta samman olika delar, volymer eller ytor, med hänsyn till materialets inneboende kroppslighet och egenskaper.

I Paris träffade Bror Hjorth sin första hustru, danskan Tove Friis (1898–1977). De gifte sig 1927. När Tove blev gravid beslutade de sig för att flytta till Sverige. Efter nio års arbete i den franska huvudstaden tog Bror avsked med en utställning. ”Vad utställningen angår så blir den de första dagarna i februari och min själ är i vånda alldeles förbannat. För naturligtvis kommer kritiken (självkritiken, ty den är alltid hårdast och mest oförsonlig) och säjer att man gjort bäst i att arbeta och inte ställa ut”, skrev Bror i ett brev till konstnärsvännen Sven X-et Erixson (1899–1970).

När sonen Ole föddes, 1930, installerade sig familjen i Bror Hjorths föräldrahem i Kambo utanför Uppsala. Den ekonomiska situationen var osäker, inte bara för Bror. Hela västvärlden gick in i en djup lågkonjunktur i efterdyningarna av den stora amerikanska börskraschen 1929. Det var först när Bror närmade sig femtioårsåldern som han kunde försörja sin familj på egen hand och hade råd att bygga sitt hus på Norbyvägen i Uppsala, det som idag är museet Bror Hjorths Hus.

Bror Hjorth under arbetet med målningen Flicka i gungstol, 1947.

Bror Hjorth under arbetet med målningen Flicka i gungstol, 1947.

Bror Hjorth var en av grundarna till det konstnärsdrivna galleriet Färg och Form som öppnade i Stockholm 1932. Flera av konstnärerna i den löst sammansatta gruppen kom att få framträdande roller i den svenska konsthistorien, bland dem Sven X-et Erixson, Eric Hallström (1893–1946), Vera Nilsson (1888–1979), Albin Amelin (1902–1975) och Hilding Linnqvist (1891–1984).

Det var på Färg och Form som Bror Hjorth fick sitt publika genombrott 1935, till stor del på grund av en konstskandal. Fyra av hans kärleksgrupper censurerades av polisen eftersom de ansågs osedliga och detta startade en livlig debatt om den konstnärliga friheten. En strid ström av besökare kom snart till galleriet. Kärleken som motiv löper som en röd tråd genom Brors konstnärskap. Dess fysiska uttryck ansåg han vara en väsentlig och vacker del av livet, som det vore förljuget att inte skildra.

En bit in på 1940-talet hade Bror Hjorth slutligen blivit en etablerad konstnär och han började sälja allt mer, särskilt av sitt måleri. Både publik och kritiker visade sitt gillande. Men produktionen från den här tiden var Bror själv i efterhand kritisk till. Han ansåg att han hade kompromissat för mycket med sina tidigare idéer, kommit naturalism och idealisering allt för nära, och dragits med i den allmänna tidsandan. Målningarna föreställde ofta en kvinnlig modell, naken eller påklädd, uppställd i Brors bostad eller ateljé och omgiven av hans egna verk.

Bror Hjorth hade ett starkt socialt patos, det hade han ärvt av sina föräldrar. Det sociala engagemanget delades också av hustrun Tove. Under andra världskriget hjälpte de till exempel många flyktingfamiljer från grannländerna. Tommy Eisler (född 1929), en österrikisk flyktingpojken som var ungefär i sonen Oles ålder, flyttade in i hemmet och blev en extra familjemedlem. De sociala orättvisor och det politiska förtryck som engagerade Bror avspeglar sig dock sällan i hans konst. ”Jag kan bara måla sådant som jag älskar, och krig tycker jag inte om”, svarade han när han tillfrågades om varför hans inte sysslade med politisk konst.

Bror Hjorth tillsammans med sin andra hustru Margareta i köket på Norbyvägen

Bror Hjorth tillsammans med sin andra hustru Margareta i köket på Norbyvägen

År 1949 utsågs Bror Hjorth till professor i teckning på Konstakademien i Stockholm. Då hade han varit efterfrågad av eleverna under lång tid. Inledningen av 1950-talet innebar en förnyelse på flera plan. Konstnärligt tog han nya tag genom att rannsaka sig själv och gå tillbaka till grunden. En resa tillbaka till Paris blev särskilt betydelsefull. Där återupptäckte han flera både moderna och äldre konstnärer och fick ny inspiration och nytt mod. Framför allt var det arbetet med linjen som upptog honom. Brors sena måleri kännetecknas av tydliga konturer som inramar hela klara färgfält. På det privata planet slutade det första äktenskapet i skilsmässa. I mitten av 1950-talet gifte Bror om sig med den trettiosju år yngre Margareta Adde (1931–1985), som varit hans modell. De levde tillsammans fram till Brors död i ett ”gott och problemfyllt förhållande”, som Margareta beskriver det i sin bok Närbild av Bror (1978).

Under de sista femton åren av sitt liv arbetade Bror Hjorth med flera stora beställningsuppdrag. Samtliga kom att omges av kontroverser, protester och debatt, så som ofta är fallet med offentlig konst. LKAB beställde en altarbild att skänka till Jukkasjärvi kyrka. Det blev en tredelad bemålad trärelief med Lars Levi Læstadius (1800–1861) som huvudperson tillsammans med Jesus. I slutet av sitt liv konstaterade Bror att han hade gjort många verk med religiöst innehåll varav flera för kyrkor, trots att han inte ville kalla sig religiös.

Bror Hjorth hade länge väntat på att få göra ett större offentligt konstverk till sin hemstad. Av Uppsala kommun fick han till sist i uppdrag att göra en skulptur, Näckens polska, till platsen framför tågstationen. Efter sexton års arbete invigdes den 1967. Samma år publicerades självbiografin Mitt liv i konsten och Bror förärades också en stor retrospektiv separatutställning på Moderna Museet i Stockholm. Det blev ett värdigt avslut på ett innehållsrikt konstnärsliv. På våren 1968 dog Bror av akut njurbäcken och levercancer, sjuttiofyra år gammal.

 

Bror Hjorth framför skulpturen Näckens polska, 1967.

Bror Hjorth framför skulpturen Näckens polska, 1967.