Ser det verkligen ut som när Bror Hjorth bodde här?
Frågan är en av de vanligaste som besökare ställer till oss efter att de gått genom ateljén, vidare till gallerigången och in i vardagsrummet. Svaret på frågan är både ja och nej.
Bror Hjorth hade sina egna konstverk på väggarna på bottenvåningen.
Ja, Bror Hjorth omgav sig med sin egen konst på väggar och golv. Alla lediga ytor upptogs av hans egna verk, precis som idag. Några av hans första hustrus, Tove Friis, textila skulpturer, fanns också där. Hela bottenplanet på den rödfärgade villan tjänstgjorde som arbetsrum. När ateljén inte räckte till kunde det hända att Bror målade även i vardagsrummet. Han var dessutom en starkt självkritisk konstnär som inte sällan arbetade om äldre verk. I en tidningsintervju menade han att det värsta straff en konstnär kunde få var att stängas in med sina verk, men utan verktyg.
Spåren efter Bror Hjorths konstnärliga verksamhet är tydliga i huset. Främst förstås genom alla konstverk, både färdiga och skisser, men också genom ateljégolvets färgfläckar, färgtuber, penslar, mejslar och klubbor. Allt detta ökar förståelsen för konstverkens tillkomst och konstnärens arbetsförhållanden. Det förstärker också Brors närvaro i rummen. Den aura som omger många konstnärshem utövar ofta en lockelse för besökarna. Konstnärsmuseet ger en känsla av närhet till både konsten och upphovspersonen. Men Bror är inte kvar. Han dog 1968 och sedan dess har hans hem och ateljé förändrats.
Bror och Tove Hjorth i vardagsrummet. Bror läser med den anti-nazistiska tidningen Trots allt!
Av de mer privata rummen finns inget kvar i konstnärshemmet. Bror Hjorths och familjens sovrum på övervåningen har gjorts om till kontorsrum för museets personal. Källarutrymmena används numera till konstpedagogisk verksamhet. Kläder och andra personliga tillhörigheter finns inte heller bevarade, mer än några enstaka ting. Det var så Bror önskade det. Om hemmet och ateljén skulle öppnas som museum så var det konsten som skulle vara i fokus. Det är också just konsten och byggnaden som museet har i uppdrag att vårda, bevara och förmedla.
Nej, ateljén och vardagsrummet ser inte precis ut som på Bror Hjorths tid. Miljöerna är mycket mer städade. Gipsdamm, lerrester, tidningar och kärl för rengöring av penslar är borta. Doften av olja, terpentin och blöt lera finns inte kvar. Och konstverken är inte heller alltid desamma eller sitter på samma plats som när Bror dog. De flesta konstverken tillhör Bror Hjorthstiftelsen, Bror Hjorthföreningen eller Uppsala kommun. Men några konstverk är deponerade i museet av privata ägare och kan flyttas därifrån, andra kan på samma sätt läggas till.
En del av Bror Hjorths färgtuber, penslar, mejlar och annat finns kvar i museet.
Museet är ingen tidskapsel. Det är snarare ett levande historiskt arkiv över ett konstnärskap. Förståelsen för och tolkningarna av Bror Hjorths konst förändras hela tiden, precis som all annan historia. Nya perspektiv tillkommer. Till stor del formas historien utifrån vår egen tids tankar, behov och önskningar.
Ju längre från Bror Hjorths död vi rör oss, desto svårare blir det att finna vittnesmål som kan förändra bilden av honom som person. De som träffade honom och kan berätta om mötet blir allt färre och deras minnesbilder allt otydligare och mer färgade av det som redan skrivits och berättats om konstnären. Konsten kommer däremot att bestå och finnas tillgänglig för ständigt nya tolkningar. Genom att vara både personlig och allmängiltig i sin konst kommer Brors målningar, skulpturer, reliefer och teckningar inte att förpassas till glömskan, utan behålla en stor del av den aktualitet och betydelse den hade vid sin tillkomst.
Text: Mattias Enström, Bror Hjorths Hus
