Bror Hjorth som skulptör
Bror Hjorths skulpturer står ofta stadigt förankrade i marken. De har volym och tyngd och är ofta strama och väl samlade i sina poser. Hår och kläder har förenklats och stiliserats.
I sina tidiga skulpturer, från 1920-talet, arbetade Bror Hjorth helst direkt i skulpturens slutliga material. Han tog stor hänsyn till materialets egenskaper och dess ursprungliga form.
Bror Hjorth fick sin huvudsakliga konstnärliga utbildning som elev till skulptören Antoine Bourdelle på konstskolan Académie de la Grande Chaumière i Paris i början av 1920-talet. I flera av Bror Hjorths tidiga skulpturer från Paris är inflytandet från läraren tydligt. Men han inspirerades också av äldre tiders konst, inte minst egyptisk skulptur och assyrisk reliefkonst, liksom av folkkonst och kubism. Det var inom skulpturen, om man får tro honom själv, som han la sina största ansträngningar under 1920-talet. Han vill förnya den svenska skulpturen och vann också snart ryktbarhet inom konstnärskretsar. Idag ses Bror Hjorth lika mycket som en målare.
Några av Bror Hjorths skulpterade kärlekspar bidrog till hans publika genombrott i mitten av 1930-talet. Skulpturerna ansågs osedliga av polisen och Bror Hjorth tvingades ta bort dem från en utställning. Det hela väckte stor uppståndelse och fick mycket uppmärksamhet i tidningar runt om i landet.
Under sitt liv gjorde Bror Hjorth många skulpturer för offentliga miljöer. Störst av dessa är Näckens polska, som står utanför resecentrum i Uppsala. Den reser sig sex meter och kom på plats året innan konstnärens död.
