Villa Hjorth byggdes 1943. Huset ritades av Sten Hummel-Gummaelius i samråd med familjen Hjorth.
Bror Hjorths hem och ateljé byggdes 1943 av arkitekt Sten Hummel-Gummælius. Bror och hans första hustru, Tove Friis, var delaktiga i utformningen av byggnaden och trädgården. ”Huset blev romantiskt och trivsamt och vackert”, skriver Bror i sin självbiografi. ”När jag talade om för far att jag tänkte bygga blev han på misshumör och trodde att han återigen skulle få ordna betalningen åt mig och vi talade inte med varandra på 14 dagar. När han fick klart för sig att jag kunde klara det själv blev han både stolt och glad, och mig gladde det, att han fick uppleva att jag blev självförsörjande.” Först nära femtio år gammal kunde alltså Bror på egen hand försörja sig själv och sin familj.
När Bror Hjorth lämnade Uppsala efter att ha tagit studenten svor han på att aldrig komma tillbaka. Han avskydde den akademiska snobbism som han menade präglade staden. Ironiskt nog bosatte han sig i Uppsalas akademiska hjärta och levde de sista tjugofem åren av sitt liv med flera professorer som grannar. Stadsdelen Kåbo låg då i utkanten av staden, men är idag ett centralt beläget och exklusivt bostadsområde. Familjen Hjorths villa skiljer sig dock från husen intill. Med sina faluröda träfasader och ockragula fönsteromfattningar har det sina rötter, precis som Bror själv, i den uppländska landsbygden. Husen runtomkring är stora och representativa villor med putsade fasader. Så kom familjen Hjorths villa i folkmun också att kallas för ”ladan”.
Bostadsdelen av villan, med trappa upp till balkongen på övervåningen. Foto 1947.
Någon trädgårdsfantast var inte Bror Hjorth, men däremot en stor djurvän. Till grannarnas förtret lät han gräset växa högt och maskrosorna sprida sig efter behag. Han tog väl hand om fåglarna och matade dem gärna. Schäferhunden Bolle Boy fick springa och skälla i trädgården och kanske vakta några av de skulpturer som Bror hade placerat där.
Under Bror Hjorths levnad gjordes några invändiga förändringar i huset. Köket flyttades och ett större rum delades i två och blev dagens gallerigång och teckningsrum. Utvändigt gick en trappa från trädgården upp till en av övervåningens balkonger. Den kunde sonen Ole och Tommy, den judiske flyktingpojke som familjen tog hand om i samband med andra världskriget, använda som ingång till sina rum.
Museitanken
Bror Hjorth framför skulpturen Näckens polska, 1967.
Tanken på att omvandla hemmet till museum föddes redan under Bror Hjorths livstid, men enligt sonen Ole vacklade han i frågan och var rädd för att konsten inte skulle komma i första rummet. Efter Bror Hjorths död 1968 bodde hans andra hustru, Margareta Hjorth, kvar i huset en kortare tid. I väntan på beslut om huset skulle omvandlas till museum fick sedan andra personer bo i och förvalta byggnaden. En kommitté tillsattes av kommunen för att utreda frågan och tre år efter konstnärens död beslutade kommunfullmäktige att köpa fastigheten och konsten för knappt tre miljoner kronor. Men beslutet överklagades och upphävdes i länsstyrelsen. Då hade debatten för och emot ett museum rasat allt sedan konstnärens död. Uppsala hade ännu inget kommunalt konstmuseum och att lägga pengar på ett enmansmuseum – ett mausoleum, som vissa sa – ansågs elitistiskt och dyrt. Bror blev inte heller efter sin död någon folkkär konstnär och åsikterna om den konstnärliga kvaliteten hos hans verk gick isär.
1975 bildades Bror Hjorthföreningen, en intresseförening som arbetade för att Bror Hjorths hem skulle bli ett museum. Föreningens syfte var, och är alltjämt, att väcka intresse och förståelse för Brors konst och göra hans hem och ateljé till en mötesplats för enskilda besökare och grupper. För att få igång en verksamhet och visa att Bror Hjorths Hus kunde vara en levande plats för möten med konsten, sökte och fick föreningen ett bidrag från Statens Kulturråd till en konstpedagogisk verksamhet riktad framför allt till barn och unga. Under ett par års tid utvecklades en modern och progressiv verksamhet som hämtade inspiration från bland annat levande verkstad och den banbrytande pedagogik som bedrevs i Reggio Emilia i Italien. Verksamheten väckte nationellt och internationellt intresse. Upplägget med visning och verkstad blev ett föredöme för den konstpedagogiska verksamhet som idag bedrivs på många av landets konstmuseer.
Museet växer fram och till
I samband med att den konstpedagogiska verksamheten startade gav Ole och Margareta Hjorth kommunen ett nytt erbjudande. Om kommunen bildade en stiftelse med uppdrag att vårda, bevara och tillgängliggöra Bror Hjorths konst och hem, samt köpte verk för 1,5 miljoner kronor, skulle Ole och Margareta skänka ytterligare konstverk, hela fastigheten samt befintliga inventarier till stiftelsen. Ytterligare diskussioner och utredningar följde. 1978 startade kommunen på försök en mer kontinuerlig verksamhet för att få ett bra underlag till ett slutgiltigt beslut. Samma år ritade arkitekten Sten Hummel-Gummælius en första tillbyggnad till huset. Den inrymde reception och garderob. Där fanns också plats att göra små utställningar. Byggnaden, som ännu är museet entré, är lådformad och följer det gamla plank som på Brors tid hade skyddat trädgården från trafik och insyn.
Loggian, receptionsbyggnaden och en del av utställningshallen från gårdssidan.
Efter en tioårig försöksverksamhet bildades så slutligen Bror Hjorthstiftelsen år 1986 efter beslut i Uppsala kommunfullmäktige. Margareta Hjorth hade avlidit året innan. Hon testamenterade en stor samling av Bror Hjorthverk och andra föremål för en framtida stiftelse att förvalta, samt överlät sin del av upphovsrätten till Bror Hjorthföreningen. 1987 fick Bror Hjorths Hus museistatus. Museet drivs sedan dess av Bror Hjorthstiftelsen med verksamhetsstöd från Uppsala kommun. Stiftelsens styrelse består av politiker utsedda av kommunfullmäktige.
Verksamheten växte stadigt. Den stora efterfrågan på de konstpedagogiska programmen medförde behov av ytterligare en verkstad. Dessutom behövdes större ytor för att kunna bedriva en mer omfattande utställnings- och programverksamhet. Arkitekt Bengt Löfbergs tillbyggnad stod klar 1996 och används idag för just dessa ändamål. Rummet är ljust och luftigt tack vare takfönstren och de stora glaspartierna som ger en visuell koppling till Bror Hjorths villa och trädgården. Vackert följer tillbyggnaden både naturen, med de stora lindarna (en berså då konstnären ännu levde), och det ursprungliga husets former.
Bror Hjorths Hus idag
De konstpedagogiska programmen för skolor och förskolor är mycket efterfrågade.
Idag har museet en självklar plats i det lokala och nationella konst- och kulturliv. Verksamheten har ett uttalat publikt fokus. Genom ett personligt tilltal ska varje besökare, oavsett ålder, kön, bakgrund och förutsättningar, känna sig välkomnad och bekräftad. Den konstpedagogiska verksamheten förfinas och utvecklas ständigt för att fortsatt befinna sig i framkant. De allra flesta barn i Uppsala besöker någon gång Bror Hjorths Hus tillsammans med sin förskola eller skolklass. Museet producerar en dryg handfull utställningar med samtids- och 1900-talskonstnärer varje år. Utöver detta ges föredrag, konserter, visningar och verkstäder som fördjupar innehållet i museet, ger en ökad förståelse för konstens och konstnärernas förutsättningar och som inspirerar, utbildar och underhåller.
Text: Mattias Enström, Bror Hjorths Hus
