För 80 år sedan, i december 1943 flyttade Bror Hjorth med familj in på Norbyvägen 4 (idag nr 26). För att fira husets 80-årsjubileum har Cecilia Karlsson, fil.mag. i konstvetenskap och museivärd i Bror Hjorths Hus, satt samman denna text. I den kommer du få följa hur influenserna Bror Hjorth tog med sig i sitt konstnärskap också finner uttryck i den bostad och ateljé där han spenderade de sista 25 åren av sitt liv. Texten presenterar en kortare beskrivning av tillkomst och användning, samt olika byggnadsstilar som huset tagit inspiration av.
OM BROR HJORTH
Bror Hjorth (1894–1968) växte upp i Dalboda i norra Uppland. Inte långt därifrån bodde målarmästaren Elis Petterson som uppmuntrade Bror till det konstnärliga skapandet. Efter avlagd studentexamen i Uppsala, en kortare tids konstskola i Stockholm och en fyra år lång konvalescens i TBC började Bror att studera på Kunstakademiet i Köpenhamn. Tiden i Danmark blev kortvarig. 1921 reste han istället till Paris och i sin självbiografi skrev han senare: ”Där började mitt egentliga liv. Det med konsten.” De tio år han därefter spenderade i Paris kom att bli avgörande för Bror Hjorths konstnärskap. Influenserna från Paris och intrycken från uppväxten på den uppländska landsbygden är de som satt starkast prägel på hans konstnärskap.
1930 flyttade Bror Hjorth tillbaka till Sverige i sällskap med sin danska hustru Tove Friis. Samma år föddes sonen Ole, Bror Hjorths enda egna barn. Efter en tid på Söder i Stockholm och i Brors föräldrahem vid Björklinge flyttade familjen till Luthagen i Uppsala runt 1940. Familjen utökades med den judiske flyktingpojken Tommy, som tillsammans med sin bror kommit till Sverige från Österrike.
Snart började planer på ett eget hus ta form. Bror Hjorth kom i kontakt med arkitekten Sten Hummel-Gumaelius, som öppnat arkitektkontor i Uppsala. En tomt i stadsdelen Kåbo köptes 1943 och bygget av villan med tillhörande ateljé kunde starta.
Jag var snart 50 år och far hade hittills så gott som helt försörjt mig och min familj. Därför var jag glad att kunna visa honom att jag kunde klara mig ekonomiskt äntligen. Nu kunde jag också bygga mig ett hus med riktig ateljé, som Sten Hummel-Gumaelius ritade åt mig. Huset blev romantiskt och trivsamt och vackert.
När jag talade om för far att jag tänkte bygga blev han på misshumör och trodde att han återigen skulle få ordna betalningen åt mig och vi talade inte med varandra på 14 dagar. När han fick klart för sig att jag kunde klara det själv blev han både stolt och glad, och mig gladde det, att han fick uppleva att jag blev självförsörjande. Far dog på julen 1945.
(Bror Hjorth, Mitt liv i konsten, 1967)
OM ARKITEKT STEN HUMMEL-GUMAELIUS
Tomten på Norbyvägen köpte Bror Hjorth 1943. Den lite märkligt långsmala formen på tomten beror på att det ursprungligen varit del av en skjutbana. En rad av oxlar bakom huset och in på granntomterna finns kvar sedan den tiden.
Bror Hjorth anlitade arkitekten Sten Hummel-Gumaelius (1906–1986) och gav honom ett kortfattat program för hur byggnaden skulle se ut. Det var specificerat med antalet familjemedlemmar som skulle husera i bostaden och de olika arbetsfunktionerna som huset skulle tillgodose. Säkert hade Bror Hjorth sett den villa på Thunbergsvägen 22, bara ett stenkast från Norbyvägen, som Hummel-Gumaelius ritat 1938 åt professorn Arne Tiselius (1902–1971), senare Nobelpristagare i kemi. Både vad gäller utseende och planlösningar finns flera likheter mellan de båda husen.
Sten Hummel-Gumaelius hade under sin studietid på Tekniska skolan i Stockholm praktiserat hos Ragnar Östberg (1866–1945), som kanske är mest känd för Stockholms stadshus, och därefter en tid hos Gunnar Asplund (1885–1940), en av den svenska funktionalismens verkliga banérförare. Åren innan examen spenderade han hos arkitekterna Nils Ahrbom (1905–1997) & Helge Zimdahl (1903–2001), även de språkrör för en modern arkitektur. Det kan sägas gälla även Jörgen Curman (1907–1972), som anställde Hummel-Gumaelius till länsarkitektkontoret i Uppsala. Några år senare, 1939, öppnade Hummel-Gumaelius ett eget kontor i Uppsala.
I flera av de byggnader som Hummel-Gumaelius ritat i Uppsala går det att ana att han tagit intryck av sina mentorer. Hans flerfamiljshus och offentliga byggnader är präglade av funkisens program och stil, medan ett par villor och tornet på Smålands nation vittnar om äldre influenser, men anpassats till en ny tid. Sten Hummel-Gumaelius var stadsarkitekt i Enköping 1938–1955 och i Sala 1944–1951. Till hans mer kända byggnader i Uppsala hör Eriksbergskyrkan, Smålands nation och Sjuksköterskeskolan med tillhörande bostadshus vid Dag Hammarskjölds väg.
VILLA BROR HJORTH
Bygget av Villa Hjorth tog fart. I mitten av sommaren var stomme och tak på plats och detta firades med sedvanlig taklagsfest. På bilden syns bland annat byggmästaren Ander Diös tillsammans med Bror och Tove Hjorth och Sten Hummel-Gumaelius.
Vid julen 1943 flyttade familjen Hjorth in på Norbyvägen 4, som adressen hette på den tiden. Vid inflyttning bestod familjen av Bror Hjorth, hans första hustru Tove Friis, deras son Ole Hjorth, flyktingpojken Tommy Eisler från Österrike, och Brors far Emil Johansson.
Huset fick en tydlig anknytning till uppländsk bondsk tradition. På en bild från husets barndom kan man se att fasaden från början hade bred rundad lockläkt över var femte brädspalt. Det gav fasaden en tydlig vertikal rytmisering. Den finns kvar även efter att varje mellanrum fått vanlig lockläkt, men är inte längre lika framträdande. Med sin träpanel i falurödfärg och byggnadsdetaljer i ockragult och svart, en färgsättning som Bror Hjorth bestämt, stod huset i kontrast till flera av de putsade villorna i stadsdelen Kåbo. Byggnaden kallades ibland av den anledningen lite nedsättande för Den röda ladan.
Efter de givna förutsättningarna fick arkitekten Hummel-Gumaelius arbeta fritt. Han utformade planlösningen för boningshuset så att det gav samtliga familjemedlemmar egna utrymmen att vila och arbeta ostört. Varje rum hade sin specifika funktion.
Byggnaden består av tre huskroppar; ateljén, en lägre envåningslänga samt boningshuset i två våningar. Entrén till bostadshuset ligger på den östra sidan indragen i vinkeln mellan boningshuset och envåningslängan. Invändigt leder en trappa ner från ateljén till en rymlig källare som från början innehöll förråd, pannrum och andra ekonomiutrymmen.
Bostadslängans nedre del bestod till en början av vardagsrum, kök och en kammare. Men snart flyttades köket till den lägre envåningslängan och tillsammans med kammaren blev båda rummen med tiden en del av ett stort vardagsrum med ljusinsläpp åt alla väderstreck. Den som tittar noga i taket i vardagsrummet kan se spåren efter dessa planändringar. Vardagsrummet blev vid tillfällen även som ett extra arbetsrum för Bror då det fylldes med mängder av hans egna verk och i samband med arbetet på altartavlan till Salabackekyrkan, ritad av just Sten Hummel-Gumaelius, tjänade den som måleriateljé och dörren till den så kallade gallerigången sattes tillfälligt för.
På övervåningen hade familjen sina sovrum. Var och en hade sitt eget. Toalett och badrum var skilda åt. Brors sovrum hade egen ingång till badrummet. Övervåning används idag som kontor av museets personal. När pojkarna Ole och Tommy bodde i huset ledde en trappa utvändigt upp till balkongen utanför deras rum på kortsidan av övervåningen. Ole har senare berättat att detta gav dem en viss frihet att smita ut och in ostört.
Den låga enplanslängan har på Hummel-Gumaelius ritning endast ett rum och är märkt Målerirum/vardagsrum. Ganska snart, redan 1945, delades utrymmet upp och gav plats åt kök, rum för hembiträde (det som idag är museets teckningsrum) och en gallerigång.
MODERNISM
Under 1800-talet hade det blivit allt vanligare att använda sig av historiska stilar inom såväl arkitektur som design. I Uppsala kan man se tydliga exempel på historiserande arkitektur i bland annat Uppsala domkyrka, som renoverades i nygotisk stil i slutet av 1800-talet, och Universitetshuset, som är uppfört i nyrenässansstil inspirerad från 1400-talets Italien. En kritik som började väckas mot dessa arkitektoniska stilideal var tröttheten på tidens upptrappade formrikedom och ornamentala överlastning. Ett annat argument var att de gamla formerna inte passade den moderna människan. Den modernistiska arkitekturen fokuserade i större utsträckning på byggnadens funktion i förhållande till vad en modern människa använde byggnaden till. Den schweiziske arkitekten Le Corbusier (1887–1965), en av den modernistiska arkitekturens verkliga frontfigurer, förespråkade byggnadskonstruktioner med en bärande struktur i armerad betong. Han hävdade att hus var ”machines à habiter”, maskiner att bo i. Funktionalismen arkitekter menade att en ny tid hade format en ny människa och arkitekturen måste anpassas till dessa nya förhållanden Arkitekturen kunde bidra till samhällets utveckling och till friskare medborgare. Men den modernistiska arkitekturen tog också fasta på äldre tiders rumsligheter, som t ex de medeltida katedralernas svävande bågar, höga takhöjd och stora fönster. Det var nu möjligt att bygga hela väggar av glas vilket skapade en större rymd i rummen.
Trots att Bror Hjorths villa utvändigt inte ser särskilt funktionalistisk eller modernistisk ut har den tagit inspiration från 1930- och 1940-talets arkitekturideal. Inte minst återspeglas detta i byggnadens planlösning och ett intresse för ljus, transparens och rörelse. De stora fönstren tillgodoser ett ordentligt insläpp av dagsljus. Och de många altandörrarna gav flera möjligheter att släppa in även rikligt med luft, ett annat av funkisens honnörsord. Planlösningen i huset följer organiskt byggnadens funktion och varje rum fick sin egen specifika funktion. Kanske kan man säga att en funktionalistisk stomme klätts i en äldre tids dräkt. En liknande analogi skulle kunna användas om Bror Hjorths egen konst, där modernistiska idéer om konsten och dess betydelsebärande element utgör grunden.
Jag ville ha inre stabilitet i uppbyggnaden, en klar plan i komponerandet och rena färger, men det medvetna arbetet skulle inte synas. […] Från detta kom jag fram till materialets avgörande betydelse, det blev utgångspunkten: den plana ytan i målningen och teckningen fick inte förstöras utan bibehållas, liksom det obearbetade trästycket eller stenblocket redan hade en volym som skulle tillvaratas. Detta var verkets början.
(Bror Hjorth, Mitt liv i konsten, 1967)
LANTLIG INSPIRATION
Bostadshusen ute på landsbygden var under 1800 och 1900-talen ofta utformade som enkelstugor, även kallad Morastuga, eller parstugor. En sådan byggnad växte Bror Hjorth själv upp i. Skogvaktarbostaden i Dalboda var just ett sådant hus.
Som hustyp har enkelstugan funnits åtminstone sedan medeltiden. Från mitten av 1700-talet blev den vanlig framför allt på de mindre bondgårdarna och torpen. Hustypen byggdes som envåningshus ibland med inredd vindskammare. Från 1800-talet förekommer enkelstugan i två våningar ofta tillbyggd med en förstukvist eller veranda. Parstugan var den vanligaste hustypen hos bönderna ända in på 1800-talet. Vid sidan om parstugan fanns dels en variant av denna, men med rikare indelning, dels olika former av enkelstugor. I dessa stugor var ofta takhöjden lägre och fönstren mindre än vad vi är vana vid idag, vilket gjorde att rummet gav intryck av att vara trängre och mörkare. Fönstren gjordes i mindre modell, för att inte släppa ut så mycket värme, men då kom heller inte särskilt mycket naturligt ljus in, en kontrast till de öppna och ljusa modernistiska rummen. Denna typ av mindre fönster kan ses på den östra delen av Bror Hjorths bostadshus.
Den karaktäristiska röda färgen från Falun har sitt ursprung redan i 1600-talet och var till slutet av 1700-talet en lyxprodukt. I början av 1800-talet börjar man att producera den röda färgen på industriell väg, vilket gav även bönderna en möjlighet att måla sina hus röda. Den röda färgen med gula och svarta detaljer kan på så vis sägas härstamma från landsbygdens arkitektur.
Arkitekt Sten Hummel-Gumaelius har i Bror Hjorths villa tagit inspiration från den svenska allmogetraditionen. Den omväxlande grupperingen med höga sidopartier och en lägre mittdel är typisk för till exempel blekingestugor. Brädfoder runt fönstren, fönsterluckor och en hög putsad skorsten förstärker byggnadens traditionella karaktär. Tillmälet ladan om Bror Hjorths villa var inte så märkligt, då den påminner om en bondgård med en bostadsdel och en arbetsdel. Sten Hummel-Gumaelius hade sin bostad i centrala Uppsala med utsikt över Ihregården och Geijergården. Kanske inspirerade denna vy över uppländska trähus från 1700-talet till familjen Hjorths villa?
ARTS & CRAFTS OCH TRÄDGÅRDEN
Arts and Crafts rörelsen var en konstriktning och social rörelse i Storbritannien. Arts and Crafts hade stort inflytande på hantverk, arkitektur, stadsplanering, trädgårdskonst och inredning, i synnerhet i Storbritannien. Den tog ofta inspiration från medeltida, romantiska och folkliga dekorationsstilar och man betonade naturen och enkelheten i formen. Typisk var att man ville att både arkitektur och möbler skulle se ut som att de vuxit upp naturligt på platsen. Rörelsen startades som en av flera rörelser som eftersträvade en stil som var specifik för 1800-talet och kom till som en reaktion mot de stilimiterande industriprodukter som den industriella revolutionen hade skapat. Rörelsen förordade hantverksföremål i stället för maskintillverkade produkter och en personlig stil. Emellertid kan man i den formgivning som rörelsen gav upphov till uppfatta en viss preferens för lantlig idyll. Många föremål som producerades lämnades medvetet ofärdiga för att ge ett mer rustikt intryck. Man hade en helhetsvision av den visuella miljön, där både bruksföremål, byggnader, omgivning och dekorationer skulle ges en genuin estetisk prägel.
I Sverige företräddes estetiken främst av arkitekten Ragnar Östberg som bland annat ritat Stockholms stadshus och Carl Eldhs ateljé. Ragnar Östberg var, som tidigare nämnts, lärare åt Sten Hummel-Gumaelius.
I Bror Hjorths villa kan man se att naturen liksom omger arkitekturen och att dessa får samexistera. Nästan som om huset blivit planterat i marken och organiskt vuxit upp bland växtligheten inne på tomten. Huruvida detta var Sten Hummel-Gumaelius intention är oklart. På tidiga ritningar kan man se ett tydligt markerat trädgårdsland och planerade gångar, samt en trädgårdsbod. Men paret Hjorth lär inte ha varit så mycket för odling och trädgårdsarbete, utan lät gräset växa fritt under sommarmånaderna. Det skapade en grön oas på delar av tomten. Ett högt rött plank skyddade trädgården från gatans insyn och buller, vilket också bidrog till att stänga staden ute och förstärkte det idylliskt bondska intrycket. Utseendet mot gatan bibehöll Sten Hummel-Gumaelius när han ritade museets receptionsdel i slutet av 1970-talet. Det blev en funktionalistisk låda med platt tak som följde plankets tidigare placering och som fick samma fasadbeklädnad som villan.
I trädgården skapade de olika huskropparna flera olika uteplatser, rumsligheter som ligger nära Arts and Craftsrörelsens tankar om rumslig komposition där huskroppar harmonierar med grönskan i en organisk samexistens. En av de saker familjen Hjorth önskat av arkitekten var en loggia, en överbyggd uteplats. Den placerade Sten Hummel-Gumaelius i byggandens mest skyddade hörn. Byggnaden fick utöver det många altandörrar ut mot trädgårdens olika delar.
Den mänskliga skalan i arkitekturen, konstsamlingens öppna karaktär – den är inte strukturerad kring teman, motiv eller utvecklingslinjer och innehåller både skisser och färdiga verk – samt den fysiska närheten mellan konst och betraktare gör ett besök i Bror Hjorths hem och ateljé till en upplevelse utöver det vanliga museibesöket.
Text: Cecilia Karlsson
Textbearbetning: Mattias Enström
© Bror Hjorths Hus, 2023.
