Bild Bror Hjorth, Kubistisk flicka, gips, 1921 Bild Bror Hjorth, Kubistisk flicka, gips, 1921

Bror Hjorth, Kubistisk flicka, 1921

Kubistisk flicka, 1921.

Bror Hjorth reste, precis som många andra skandinaviska konstnärer, till Paris för att utbilda sig. Han blev elev till skulptören Antoine Bourdelle, en av tidens stora skulptörer, på konstskolan Académie de la Grande Chaumière 1921-1924. I flera av Bror Hjorths tidiga skulpturer från Paris är inflytandet från läraren tydligt. Men det gäller inte Kubistisk flicka från 1921. Här kommer inspirationen istället från Pablo Picassos kubistiska måleri.

Kubistisk flicka är gjord i gips efter modell och i naturlig storlek. Den unga flickan står naken, men klädd i kubistiska former. Helheten har slagits sönder och delarna har sedan fogats ihop igen till en rytmisk komposition. Flickans verkliga former har renodlats och ibland samspelar de olika delarna för att ge illusionen av den ursprungliga kroppen. Fastheten och rundningen i flickans bröst visas var för sig, och i bak är den ena skinkhalvan rundad utåt i rummet och den andra rundad i planet. För Bror Hjorth var volym och rytm mycket viktiga, och skulptur måste ha tyngd. Den kubistiska flickan står onekligen stadigt med båda fötterna på jorden. Och trots att hon sönderdelats och satts ihop igen är hon fylld av livskraft.

Bror Hjorth arbetade helst direkt i skulpturens slutliga material, med stor hänsyn till materialets speciella egenskaper. Kubistisk flicka är alltså inte modellerad i lera och sedan gjuten. (Det finns dock tre stycken bronsavgjutningar av skulpturen och i dem har ljusspelet till viss del gått förlorat). I sin färgskala påminner originalets gips, som skiftar i vita och gulbruna toner, om det kubistiska måleriet. Ytan bär tydliga märken efter skulptörens verktyg och bidrar till ljusspelet.

Det kubistiska måleriet bröt ner det tredimensionella motivets olika sidor i mindre beståndsdelar för att sedan sätta ihop dessa delar på en tvådimensionell yta. De renläriga kubistiska skulptörerna följde de kubistiska målarna genom att för betraktaren redovisa delaspekter av de olika sidorna från en och samma synvinkel, så att skulpturen så att säga vrider sig runt inför ögat. Bror Hjorths kubism är snarare ett ”kubiserande” av formerna och visar bara en sida åt gången. Kubistisk flicka måste man gå runt, fram är fram och bak är bak. ”Det var givetvis min egen privata kubism, och den hade inga anspråk på att bli med i finare sällskap. Men jag är fortfarande mycket nöjd med den. Det är mitt gesällprov, och den hör till de få saker som jag är helt nöjd med ”, skriver Bror Hjorth om detta verk i sin självbiografi Mitt liv i konsten (1967).